Örat och ljudstyrka
Örat
Örat delas upp i tre delar. Ytterörat är öronmusslan och hörselgången. Trumhinnan bildar gräns till mellanörat, med hörselbenen. I innerörat finns hörselsnäckan samt balansorganet. Här börjar också hörselnerven. Hörselnerven transporterar ljudsignalerna till hjärnan.
Ytterörat fungerar som en tratt som fångar upp ljudet och ljudvågorna leds in i hörselgången. Ljudet stöter mot trumhinnan som också fungerar som en barriär mellan ytterörat och de inre delarna av örat. När trumhinnan vibrerar går vibrationerna genom tre små ben i mellanörat. De heter hammaren, städet och stigbygeln. De tre benen förstärker vibrationerna. Stigbygeln slår mot hörselsnäckan som är en del av innerörat. Vibrationerna gör att vätskan inuti startar vågor. De uppfattas av känselceller i hörselsnäckan, som skickar vidare signaler till hjärnan via hörselnerven.
Det kan uppstå en tryckskillnad över trumhinnan som gör att vibrationerna inte kan röra sig lika bra. Det upplevs som att det slår lock för öronen. Mellanörat sitter ihop med svalget vilket gör att man kan tryckkompensera. Man kan blåsa ut luft samtidigt som man håller mun och näsa stängda eller så gäspar man.
Människans öron är inte särskilt utvecklade jämfört med många andra arter som t. ex. hundar.
Ljudstyrka:
Ljudstyrkan mäts i enheten decibel (dB). Den följer en så kallad logaritmisk skala, det betyder att en ökning med 10 dB fördubblar ljudstyrkan. 50 dB är exempelvis 10 000 gånger så mycket som 10 dB. 10 dB är det svagaste ljudet vi människor kan uppfatta, medan 60 dB är vanlig samtalston. Andra exempel är: 20 dB prasslande löv, 100 dB gräsklippare och ett jetflygplan som startar är ca 150 dB. Högre ljud än 130 dB kan snabbt skada örat.
Jaagi
